Sippos memoarer – Kapitel 6 (2001)

Uteliv

Med våra nya tatueringar i öronen, var vi nu redo för utelivet. Men trots det så vägrade husse låta oss springa lösa utomhus. Vi var fortfarande fastkedjade i våra koppel utan någon som helst frihet. Vi var ofta förpassade till uteplatsen som husse hade. Den var omgiven av stora buskar och ett staket på ena sidan. I buskarna kunde man ibland se en och annan kisse som ville komma och hälsa på det nya tillskottet i familjen. Jag bad dom fara och flyga. Det var speciellt en katt som totalt vägrade inse att han inte var välkommen.
Det var en dag då Gibbe och jag låg och njöt av höstsolen, då han kom
smygandes genom buskarna. Gibbe flög upp som skjuten ur en kanon och försökte springa in och gömma sig. Tyvärr glömde hon bort att hon satt fast i kopplet, och att kopplet satt fast i en tjock träbjälke. Inbromsningen var snabb, effektiv och smärtsam. Gnyende kröp hon ihop till en liten boll och bara skakade. Nu var det dags att agera här. Med bestämda steg ställde jag mig vid buskarna och burrade upp min päls så att jag skulle se riktigt skräckinjagande ut. När den andra katten kom inom räckhåll, så gjorde jag ett utfall och siktade mot ansiktet på honom. Men den förbaskade selen gjorde att jag gjorde en halv frivolt och landade på ryggen. Lite lagom pinsamt. Jag fräste åt kattskrället att fara åt pepparrn, för annars skulle jag minsann visa vem som var boss häromkring.

Mitt rytande och Gibbes gnyende, drog naturligtvis till sig viss uppmärksamhet ifrån husse. Plötsligt stod han bakom oss med ett glas vatten som han kastade ut i buskarna. Vattnet alltså, inte glaset. Kattskrället försvann snabbt som ögat.
Sedan böjde sig husse ner och strök Gibbe över pälsen och försökte lugna henne. Men hon var så rädd att hon istället försökte slita sig loss och springa iväg. Det var nog tur att hon satt fast, annars hade hon nog inte stannat innan Oslo. Till slut såg husse inte någon annan utväg än att ta in oss igen. Det gjorde inte så mycket eftersom vi varit ute den större delen av dagen. Hungern började göra sig påmind. När vi kommit in så trodde jag faktiskt att jag fått in några poäng hos den lilla fröken. Jag hade ju trots allt räddat livet på henne. Okej, kanske inte räddat livet, men i alla fall hennes heder.
Jag vet nog vad sådana där strykarkatter har i sinnet.
Husse uppskattade mina försök att lugna henne, han bjöd på lite extra gott och
berättade för alla i telefonen om hur modig jag varit. En känsla av stolthet sprider sig inom mig och jag börjar känna mig som Elvis säkert gjorde när jag först kom till denna familj. Det är inte nu bara husse jag måste vaka över, utan även den lilla kattfröken som fått på sin lott att bo hos oss. Efter ett par veckor började husse återigen bli lite orolig. Det var någonting fel med Gibbes öga. Jag hade också lagt märke till att hon inte kunde öppna det riktigt, men jag ville inte göra husse mer paranoid än han redan var. Så jag sa inget. Ännu en gång så åkte dom till veterinären, denna gång utan mig. En känsla av att ha gått igenom detta förut gjorde sig påmind och jag kände paniken börja sprida sig inom mig. Det var två långa timmar dom var borta, och när dom äntligen var hemma igen, så kastade jag mig fram för att se om hon var med tillbaka. Det var hon. Jag blev så lycklig att jag dristade mig till att ge henne en puss under ögat.
Kanske var det pussen som ändrade på saker och ting. För denna gång ryggade hon inte tillbaka när jag närmade mig, utan lät mig tvätta hennes päls.

Förundrat tittade jag på husse, stod med ett frågande uttryck i ansiktet.
Men jag såg även något i hans ögon. Jag tror det var lycka.

Allt eftersom tiden gick, så blev vi bättre och bättre kompisar Gibbe och jag. Men det var inte helt problemfritt minsann. Eftersom hon var så
fruktansvärt rädd av sig. Så fort husse rörde på sig eller hostade, nös eller kliade sig, så sprang hon tassarna av sig för att komma undan. Allt detta springande så fort han rörde sig, gjorde husse lite ledsen. Han kunde inte förstå hur en sådan rar liten kisse kunde vara så rädd. Han försökte med godis och leksaker att få henne förstå att han bara ville henne väl. Trots alla försök så lät hon husse aldrig röra henne.

Detta gjorde honom väldigt ledsen och han kände sig nog lite utanför. En dag så försökte jag ta ett allvarligt snack med Gibbe om detta. Men så fort jag tog upp ämnet så vände hon bara om och gick iväg. Med mig verkade hon inte ha några större problem, det var väl kanske en och annan drabbning mellan oss, men aldrig att vi var osams på riktigt.

Så kom dagen då det hände. Husse satt vid sin dator i vanlig ordning och lekte då Gibbe plötsligt går fram och lägger upp framtassarna på husses ben. Husse blev så chockad att han bara gapade. Gibbe tittade långt på husse och försökte nog komma på om han var farlig eller inte. Men så gjorde han misstaget att försöka klappa henne. Då spann hon loss med tassarna så att dammet rök. Kvar satt husse med handen i vädret och undrade vad han hade gjort. När detta upprepats ett par gånger så slog det både husse och mig, att hon säkerligen blivit misshandlad eller liknande av sina tidigare ägare. Det skulle kunna förklara att hennes öga varit så konstigt hela tiden. Det var en förtvivlad husse som strövade omkring i lägenheten.

Hur skulle han lösa detta problem. Jag hörde honom fråga vänner och bekanta i telefonen, men ingen hade något bra svar. Det hade jag. Låt det komma med tiden.

Husse började med en ny rutin nu. Varje dag så petade han väldigt försiktigt på Gibbe. Han lät aldrig handen närma sig hennes huvud, eftersom det var då som hon blev så rädd. Istället så började han med att klappa hennes svans och rörde sig sedan väldigt försiktigt mot resten av kroppen. Till slut så fick han till och med klia henne på ryggen utan att hon flydde. Allt detta kelande mellan dom två, gjorde att jag kände mig lite utanför. Flera gånger försökte jag göra mig påmind när husse höll på att kela med Gibbe. Men han stötte bara bort mig. Plötsligt var jag visst ingenting värd. En dag när det hade gått så långt att Gibbe vågade sitta i husses knä, så beslutade jag mig för att återigen försöka göra husse uppmärksam på att det faktiskt fanns en katt till i huset. Jag ställde mig på baktassarna och la mina framtassar på husses ben, samtidigt som jag kliade honom med klorna.

Då blev han arg och knäppte till mig över nosen med fingret. Vad nu då? Tänkte jag och stirrade på husse med vidöppna ögon. Husse hade aldrig knäppt mig på
nosen tidigare. Vad var det frågan om här? Jag gjorde flera försök att få husses uppmärksamhet, men jag fick bara fler knäppar på nosen och tillslut så tog han mig i nackskinnet och lyfte ut mig i ett annat rum. Det var med mörkt sinne och tungt hjärta jag gick och la mig på min plats. Där låg jag sedan och snyftade i det tysta och var väldigt ledsen. Husse hade förskjutit mig från familjen. Räckte det inte med att min bästa vän Elvis lämnade mig. Skulle husse nu också lämna mig ensam.