Sippos memoarer – Kapitel 5 (2001)

Att förlora en vän

Det var tidigt på morgonen som husse plockade in oss båda i buren och körde oss till Veterinären.
Väl framme så var det många människor som pratade med husse och försökte säga snälla ord. Men han lyssnade inte utan höll bara Elvis i famnen hela tiden. Efter ett litet tag så fick vi komma in i ett litet rum. Där fick han lägga sig ner på en stor säng och vila.
— Jag ska sova nu Sippo. Lova mig att du alltid kommer att vakta husse.
— Visst, svarar jag. — Men vi ses väl senare va?
— Det kommer vi, men det tar ett tag.

Då kom det in en tjej och stack en nål i Elvis ena tass, men han sa inte ens aj.
Efter någon minut ser jag hur han blir tröttare och tröttare. Precis innan han
somnar, så sträcker han sin tass mot mig i buren. Jag stoppar ut tassen genom
gallret och försöker röra vid honom, men jag når inte.
Då flyttar husse transporten lite närmare så att jag kan komma åt. I samma ögonblick som våra tassar rör varandra så förstår jag. Elvis kommer inte att följa med oss hem. Plötsligt så kommer någon och lyfter upp transporten och börjar bära mig ut ifrån rummet.
— NEJ !! Skriker jag för full hals. — Elvis, jag vill vara hos dig.
Han ser på mig med trötta ögon och ler åt mig. — Jag kommer alltid finnas hos dig Sippo. Men nu är det du som får vaka över husse. Lova det.
— Jag lovar Elvis, förlåt för allt dumt jag gjort dig.
— Finns inget att förlåta, du har alltid varit en god vän. Vi ses i regnbågslandet.

Sedan sluter han ögonen och plötsligt finns det inget mer att säga.
En god vän finns inte mer, och jag känner en förtvivlan jag aldrig känt förut.
En veterinär tar ett par blodprov på mig. Jag vill vara lika tapper som Elvis och inte gråta. Men det gjorde så ont när dom stack mig, att jag skrek i högan sky i protest.
På vägen hem jamade jag i djupaste förtvivlan efter Elvis, men jag fick inget svar.

Väl hemma så sprang jag rakt in i vardagsrummet för att busa med Elvis. Men då slog det mig att han inte finns längre. Ensam och övergiven sätter jag mig mitt på golvet och jamar så högt jag kan.
— MJAU !! Elvis, kom tillbaka till mig. Jag saknar dig, snyftar jag fram.
— Han finns inte längre, hör jag en röst bakom mig. Det är husse som har satt sig i soffan och nu bara stirrar rakt fram. Men jag vill inte lyssna, han måste finnas någonstans. Han lovade att inte lämna mig ju.

Till slut så inser jag att han inte kommer tillbaka mer. Förvirrad kryper jag upp i knät på husse och kurar ihop mig till en liten boll. Livet känns inte värt att leva mer.
Då känner jag något som droppar ner i huvudet på mig. När jag tittar upp så ser jag att det är husse som sitter och snyftar. Jag kryper upp för bröstet och sätter mig på hans axel och tvättar hans kinder.
— Gråt inte husse, jamar jag tyst. Elvis sa att han skulle vänta på oss
i regnbågslandet.
Utan att svara stryker han mig över pälsen och tittar på mig. Då inser jag att husse sörjer lika mycket som jag gör. Men tillsammans ska vi klara av det här. Jag lovade ju Elvis att se efter husse och det ska jag också göra.

Raskt hoppar jag ner på golvet och letar upp en tygmus som jag kastar till husse.
— Här husse, vi leker lite. Jamar jag åt honom.
— Han finns inte längre Sippo.
Förvirrat tittar jag på honom. Jag vet ju med att han inte finns längre, men nu
måste vi rycka upp oss. Men trots mina försök att få husse till att sluta stirra rakt framför sig, så händer inget. Det blir kväll och vi sätter oss vid TV:n igen.Men det känns inte likadant utan Elvis.

Runt midnatt så går husse upp och lägger sig utan att säga ett enda ord. Jag följer efter, det finns ju ingen att leka med längre. När husse bäddat ner sig i soffan och dragit täcket över sig, så kryper jag sakta upp och lägger mig vid hans huvud. Min tass lägger jag i hans hand och vi tittar länge på varandra.
— God natt Sippo, säger han och släcker.
— God natt husse, svarar jag och lägger mitt huvud mot hans kind.
Kanske känns saker och ting annorlunda imorgon.

Att gå vidare

Med ett ryck vaknade jag upp i soffan och såg mig omkring. Husse hade på något vis gått upp utan att väcka mig. Jag måste varit tröttare än jag trott. På pigga tassar skuttar jag ner för trappan till nedervåningen, där jag genast ropar på Elvis.
Sedan kommer jag på vad som hände igår, och jag lägger mig ner igen.
Husse springer omkring med en telefon i handen hela tiden och ser väldigt
stressad ut. Av det jag hör av samtalen så letar han visst efter en ny kisse till mig. Jag känner mig lite skamsen när tanken faller mig in hur kul det skulle kunna vara med en ny vän. Men då känner jag som om någon stryker mig över pälsen, när jag vänder mig om finns ingen där. Jag reser ragg och gör mig så stor jag bara kan. Vem vågar peta på mig sådär? En varm våg sköljer över mig, och för ett litet ögonblick så tycker jag mig se Elvis bakom en gardin. Men när jag väl sprungit fram för att titta, så är han borta. En röst inom mig ber mig gå vidare och vaka över min husse.

Klumpen i magen har nästan försvunnit och det känns som om en stor sten har tagits bort från min svans. Kanske är det Elvis som ber mig gå vidare med mitt lilla liv och få saker och ting att funka som dom ska igen. Mumlet från köket där husse sitter och pratar har övergått till en regelrätt sjöslag. Det är tydligen någon som kallade husse för något som han inte gillade. Men husse är inte den som ger upp, han gav igen med sådana hemska ord som jag aldrig någonsin kommer att nämna.

Det tog ett par dagar sedan försvann husse i flera timmar. Han klappade mig på huvudet och lovade att han skulle komma tillbaks med en katt kompis till mig.
Efter dom åkt gick jag och satte mig i vardagsrummet och jamade en liten bön.
— Snälla ni i regnbågslandet, ta hand om min vän Elvis och vaka över honom noga. Jag ska visst få en ny katt kompis nu, om ni tycker det är en dum idé så ge mig ett tecken. Det enda som hände var att solen träffade mig mitt i ögat. Jag antog att Elvis inte hade något emot att jag träffade en ny vän.

En ny vän

Vaknade gjorde jag flera timmar senare, då husse kom infarandes som en orkan med katt transporten i högsta hugg.
— Sippo, skynda dig hit och titta. Ropar han.
Trött vinglar jag ut i hallen, där får jag se den underbaraste varelse jag någonsin sett. Det var en liten katt fröken som var bara någon månad gammal. Hon såg så liten och ynklig ut där hon satt i buren. Skräckslagen var hon också, inte ett
jamande hördes. När husse öppnade gallret så vågade hon sig inte ut. Försiktigt smyger jag fram för att presentera mig. Men husse som är lika smidig som en
buffel, lyfter bort hela taket på buren för att kunna se ordentligt. Nu blev det fart på flickstackaren. Det var bara ett grått streck man såg försvinna in i tvättstugan, sedan hördes det buller och bång för att sedan ersättas med ett ynkligt jamande.

Sakta tittar vi alla in i tvättstugan. Där inne sitter hon längst in i en städskrubb och ylar i högan sky. Husse går fram och lyfter upp henne.
— Kom här lilla gubben, säger han och klappar henne.
— Hm, ursäkta mig husse. Men det där är faktiskt en tjej, protesterar jag.
— Blubbi blubbe blubboooo, fortsätter han och påminner om en sjuk groda.
Nu ger jag upp och går och lägger mig i hallen. Stackars husse, kan inte vara enkelt att leva med så få hjärnceller. Tror det är dags att infria mitt löfte till Elvis, om att sköta om husse. Det verkar som om han behöver det.

Husse tycker nu att det vore en bra idé att åka hem snarast möjligt. Han tycker att den nya kissen ska få lite lugn och ro i vår egen lägenhet. Med vår nya vän och min hjärndöda husse bakom ratten, åker vi hem igen.
Hela vägen försökte jag få henne att inse att vi inte var farliga. Men hon bara skakade och försökte ta sig ur buren. Inte för att jag visste vad som hänt, men någonting hemskt var det i alla fall. Stackars liten.
Vad kunde jag som äldste kisse göra för att underlätta situationen för den lilla
fröken? Jag beslutade mig för att försöka prata med henne lite. Men det var enklare sagt än gjort. Så fort jag närmade mig så började hon spotta och fräsa åt mig så jag blev helt blöt i pälsen.
Åtskilliga gånger försökte jag få henne att förstå att jag inte var farlig, inte husse heller för den delen. Men det var lönlöst.

Vid ett tillfälle försökte husse gå fram och klappa henne, men hon bet nästan av honom handen. Men då blev jag så förbaskad att jag flög på henne och bet tag i svansen så hårt jag bara kunde. Resultatet blev att hon pep i högan sky så att nackpälsen reste sig.
— Sippo !! Släpp honom omedelbart.
— Jamen husse, det är fortfarande en hon, försökte jag förklara medan hans hand närmade mig mitt nackskinn. Sedan befann jag mig i tvättstugan.

Det tog ett par dagar för henne att lugna ner så pass att hon vågade äta. Men det var fortfarande ingen som fick ta i henne. Så fort någon av oss närmade sig, så blev hon stel som en pinne och stirrade skräckslaget åt alla håll. Husse började bli lite ledsen, eftersom han trodde det var fel på honom. För att han inte skulle börja missbruka kattmynta eller liknande, så visade jag min kärlek genom att pinka på hans filt. Jag tror att han blev lite rörd, för jag är säker på att jag såg en liten tår.

Hemma igen

Väl hemma i vår kära lägenhet igen, så började allting om på nytt. Så fort vi kommit innanför dörren så sprang hon iväg och försökte gömma sig. Men den stackaren var så rädd att hon inte såg vart hon sprang, och slog nästan ihjäl sig på kuppen.
Jag såg det som mitt ansvar att försöka hjälpa henne till rätta så som Elvis en gång tidigare hade gjort.
Det skulle snart visa sig vara lättare sagt än gjort.

Under nästan en månad så såg vi henne inte. Jag försökte verkligen hjälpa, men hon bara skrek och pep hela tiden. Ett tag så var jag orolig att det var något som smittade, eftersom jag också hade börjat yla titt som tätt. Husse som nu började bli lite smått hysterisk, ringde en veterinär. Nu visste jag att det var kört, jag hade ju egna erfarenheter av veterinärer.
— Vet… Veterinären, vem är det? Pep hon underifrån sängen.
— Det är en människa som sticker nålar i dig och stjäl ditt blod.
— Va?! Mitt blod, det vill jag ha för mig själv. Varför ska dom ta det?
— Som straff för olydiga katter, svarar jag och visar stolt fram min stuckna tass.
Hon tackade för informationen med att klippa till mig i ögat och sedan springa och gömma sig igen.

Nu brann det verkligen i knutarna. Husse hade bokat tid hos den där veterinären åt oss båda två och jag hade onda aningar om vad som skulle hända. När dagen kom och vi matades in i transporten, så var hon så rädd att hon grät oavbrutet hela vägen in.

Väl framme så skakade hon i hela kroppen och bad för sitt liv. Jag var helt
förstenad och visste inte vad jag skulle göra. Jag jamade åt husse att skona hennes liv, men han lyssnade inte. När veterinären tittade in på oss igenom gallret, så gömde hon sig bakom mig.
— Jaha ja, det där var en söt liten fröken som du har skaffat, säger han till husse.
— Eh, vad?
— Den nya katten, det är en väldigt välmående kattfröken.
— Nää, vad är det du säger? Frågar husse och blänger på oss där vi sitter.
— Det syns på färgen. Just den där vackra färgen kan bara honor ha.

Nu trodde jag att husse skulle svimma, han tittade in en extra gång på oss och mumlade något om att det inte kunde vara möjligt.
— Vi kan titta för säkerhetens skull om du vill, säger veterinären och öppnar gallret för att få tag i henne.

Nu befann hon sig i händerna på en bestialisk människa som plågar katter
tänker jag för mig själv. Men istället för att sticka hål på henne så lyfter han på svansen och pekar. — Titta här, detta är minsann ingen kille inte.
Jag var alldeles chockad, lyfter på svansen så där bara, och på en tjej dessutom.

Jag visade mitt förakt med en massa fräsande, sedan slog dom igen gallret i skallen på mig så jag såg ut som ett schackbräde i trynet.

Sedan började veterinären sticka massa nålar i oss för att vaccinera, som han sa.
Så började husse så smått återhämta sig från chocken. Han var nu överbevisad i något som jag försökt tala om för honom i nästan en månad. Med svag röst så
frågade han om hur man skulle kunna förhindra dom att löpa.
Jag fattade inte vad han snackade om, men det började rycka lite i svans tippen.

Husse var nu tvungen att komma på ett nytt namn åt Gibson, eftersom det var så hon döptes när hon kom till familjen. Efter mycket velande fram och tillbaka, så fick hon namnet Gibbe. Jag kunde inte låta bli att flina åt deras fantasilöshet, men Gibbe verkade gilla det och till slut så lät det inte så illa längre.

Det var två väldigt lättade katter som åkte från veterinären. Till och med husse var glad. Att dom sedan pratade om ”märkning” gjorde mig orolig. Men husse försäkrade att det bara var för vårt eget bästa.