Första kapitlet i boken. (2001)

Tillägnas Mina kattkompisar Gibbe & Elvis.
Jag hoppas Ni trivs i Regnbågslandet.
-Sippo
***
Min "farfar" för hans outtröttliga tjatande
på mig (och husse) att skriva klart
"En katts betraktelser."

*********************************************


Mitt nya liv som katt
Mitt liv startade våren 2001. Det var en solig vårmorgon då min blivande husse kom körandes i sin bil för att hämta mig ifrån gården jag bodde på. Det var inga större problem egentligen, förutom att husse har samma lokalsinne som en död fiskmås. Vilket han inte förnekar. Han sa han skulle komma inom 20 minuter, det blev en och en halv timme. Sista gången han ringde så hade han förirrat sig in i en hästhage med bilen och skrämt ihjäl hälften av hästarna. Måste sett rätt kul ut. Trots dessa små misstag kom han tillslut fram till gården där vi bodde. Men nu var det ju bara så att jag inte riktigt var så sugen på att följa med min nya husse. Jag visade mitt missnöje genom att bita alla som tog i mig. Trots alla ansträngningar så var det jag som blev förlorare, eller vinnare. Beror på hur man ser på det hela. Nu såhär i efterhand så är jag så lycklig hos min husse.

Väl hemma hos min nya husse, så brakade det löst.


Du har säkert hört uttrycket ”som hund och katt” testa katt och katt. Vilket liv det blev. Husse hade nämligen redan en liten kisse vid namn Elvis och han var minsann inte pigg på att ge upp sitt revir för vem som helst. Hade han bara frågat skulle han snart insett att jag inte var vem som helst. Vi dammade ihop så pälstussarna rök all världens väg. Men skam den som ger sig, jag bet han i svansen så han ylade som en stucken hund. Då plötsligt kom husse farandes som en ilsken flodhäst och tog tag i nackskinnet på Elvis och skällde ut honom för att han trakasserade mig. Lite snopen blev han allt kissen. Det tog ett par dagar innan vi lärde oss komma överens ordentligt och vi lärde oss mycket av varandra. Små sammandrabbningar hade vi dock titt som tätt, men husse brukade skilja oss åt och skälla ut stackars Elvis så han blev vit i pälsen.


Men så kom den dagen då jag blev tagen på bar gärning. Visserligen hade husse börjat ana oråd när jag retade Elvis till att jaga mig för att sedan hoppa upp på dammsugaren och starta den. Elvis uppskattade inte skämtet, inte husse heller för den delen. Speciellt känslig var husse under morgonens tidiga timmar, runt tre eller fyra –tiden tyckte jag var lagom. Det tyckte inte husse. Jag övertalades snabbt att aldrig göra om det. I övertalningen ingick dusch, dammsugare hot om veterinären.
En dag då vi rök ihop ordentligt och skrek och slogs så att möblerna välte, då smög husse på något sätt upp bakom oss för att se vem som var den egentliga orsaken till slagsmålet. Blev lite svårt att förklara varför jag hade kissens halva svans hängande i gapet. Det hjälpte inte heller något vidare med Elvis ynkliga jamande som snabbt väckte sympati hos husse.

Trots att vi slogs och bet varandra titt som tätt, så var i grund och botten väldigt bra kompisar. Vi kunde prata med varandra om precis allting. Om någon var ledsen så kom den andre och tröstade. Om det var riktigt illa så kunde man gå till husse och söka tröst. På något lustigt sätt verkade han förstå vad vi sa.

Jag började känna mig som smått hemma i min nya bostad, jag hade till och med sett ut ett par fina liggplatser som mina och allt var frid och fröjd.


En dag så trodde jag att hela världen höll på att förgås. Det var min husses brorsa som kom över med något som kallades för dator. Inte för att jag fattade vad den var bra till, den var alldeles för stor för att jag skulle kunna leka med den. Då förstod jag att den inte var till mig, utan till dom, tvåfotingarna. Husse och hans något förvirrade brorsa började hålla på med vad som kallades nätverk, själv trodde jag att dom försökte underhålla mig med alla kablar och prylar som dom kastade hit och dit. Så självklart försökte jag hugga både kablar och fingrar. Jag lärde mig många konstiga uttryck under den korta period som jag roade mig med detta. När dom äntligen var klara så satte dom sig vid varsin TV och bara stirrade på dem med ett par extraöron monterade på skallen. Fick sedan reda på att det kallas ”hörlurar”. Hursomhelst; så fort den ene av dom vrålade ja, så ylade den andra nej. Själv sprang jag gatlopp mellan dom två i ett desperat försök att förstå vad dom sysslade med.


Sedan förstod jag att det hände saker på skärmarna som dom tittade på. Då jag är min husse trogen så försökte jag hjälpa honom genom att peka ut det som verkade farligt. Då blev jag snabbt ned lyft på golvet. Jag förstod ju att det givetvis handlade om ett misstag. Självklart vill han att jag ska hålla honom sällskap. Efter tredje försöket gav jag upp. Då hade jag åkt ner på svansen fler gånger än jag önskat. Otacksamma husse, jag ville ju bara hjälpa. Då jag insett att han inte önskade sig min hjälp, så klättrade jag upp på hans brorsas skärm för att hjälpa honom istället. Det var något som husse uppskattade, han applåderade och stampade i golvet. Hans brorsa avlägsnade mig från platsen genom att kasta ostbågar på mig. Dom smakade gott.


Elvis var nog den som roades mest av alla. Han skrattade så att svansen skakade. Lite senare hade han vänligheten att förklara att man inte ska störa tvåfotingarna när dom sitter vid skärmarna. Jag tackade för upplysningen genom att klappa till honom i skallen med tassen. Då hände olyckan. Elvis daskade till mig i magen så att det skedde en liten olycka mer akterut. Desperat försökte jag dölja det hela med att gräva ner det i sängen. Det lyckades inget vidare, det enda som hände var att det började flyga omkring en massa dun fjädrar. Nu skrattade Elvis så att tårarna rann på honom, men inte hundan hjälpte han mig.


Ett vrål får mig att sno runt och se mig omkring, där står husses brorsa och pekar på den lilla olyckan bakom mig.

– Kom fort som tusan. Sippo har gjort något i sängen.
Nu kommer domedagen tänkte jag för mig själv. Det gjorde den. Innan jag han söka skydd, lyfte han mig högt ovanför golvet och stängde in mig på toaletten. Fy vad det luktade konstigt här. Jag sätter mig under handfatet och ser väldigt ledsen ut, jag skäms så jag nästan gråter. Plötsligt känner jag en tass på min rygg. Det är Elvis som kommit in för att trösta mig. Han förklarar att han själv gjorde samma sak en gång och att människor är så känsliga av sig. Husse kommer strax efteråt och tittar in till oss. Han utser snabbt Elvis till kattvakt och börjar sedan vira upp massor med toalett papper. Antagligen för att plocka upp min lilla olycka. Men oj vad lustigt det såg ut när han rullade upp allt papper. Kunde inte motstå det hela, utan anföll rullen och slet den i bitar.


Husse med bror roade sig med sina datorer hela dagen, utan att lägga märke till mina små försök att få uppmärksamhet. Ett ringande från telefonen är det enda som gör att dom tar en paus i sitt spelande. Men när husse svarar i telefonen så tror jag nästan att han ska få en hjärtattack. Oroligt petar jag på honom med tassen. Senare fick jag veta att det var den dagen två plan flög in i höghus på andra sidan av världen. Jag funderade en liten stund, och kom sedan fram till att vi katter är nog lite smartare än människor.

Att gå på toaletten under bevakning är inget vidare. Men på husses order så vakade Elvis som en hök på mig. Så fort jag hade käkat lite så dök dom på mig båda två. Om inte husse var snabb nog, så kom Elvis och körde ut mig på toaletten.

– Jag är inte nödig, protesterar jag desperat när han utan pardon knuffar in mig mot kattlådan.

Elvis visade sitt förstående med att bita mig rakt i röven. Surt gick jag in i lådan och satte mig. I ren protest började jag sjunga en klagosång. Sedan blev jag så trött av att sjunga att jag somnade inne på muggen. Vaknade gjorde jag först då Elvis stoppade in skallen och frågade om jag var död. Jag vägrade svara.