Sippos memoarer - Kapitel 3 (2001)

Ostbågarna

En dag vaknade vi av att hela huset skakade. Först trodde vi det var en lokal jordbävning, men sedan när vi sansat oss lite så kom vi fram till att det med stor sannolikhet bara var husse som snarkade. Men efter en snabb undersökning så visade det sig att sängen var tom. Vad nu då, har husse smitit iväg utan oss? Jag tittar lite försiktigt på Elvis för att se om han slukat husse. Men tydligen så kan han läsa tankar.
— Gör dig inte dum din klant-katt, jag har inte ätit upp honom.
— Vem har gjort det då, frågar jag.
— Ingen har ätit upp husse, han har nog bara smitit till affären och handlat lite.
— Men vad var det då som lät? Innan han hinner svara så avbryts vi av ytterligare ett muller som får pälsen att resa sig över hela kroppen. Plötsligt kommer husse instormande genom dörren.
— Grannens stereo, hälsar han oss och kastar två stora plastkassar fyllda med leksaker på golvet.
— Nä, Sippo heter jag och det här är Elvis, svarar jag och tittar förebrående på honom. Har han blivit sjuk och glömt bort vad vi heter? Medan husse hänger av sig jackan så passar Elvis och jag på att smyga fram och leta fram våra leksaker
ur kassarna.
— Vad sjutton är det här? Frågar jag och pekar med tassen på en glänsande påse.
— Hm, det ser ut som ostbågar, säger Elvis samtidigt som han trillar rakt ner i kassen som han tittar i.

Ett harklande får oss att titta upp och ser husse stå och stampa med foten
i golvet.
— Skulle ni vilja ha vänligheten att ge tusan i mina matkassar.
Vi skakar nekande på våra huvuden och forsätter att rota i kassarna
— Nähä nä, svarar han och lyfter upp kassen som Elvis har trillat ner i.

Med en förvirrad blick följer han mig med blicken samtidigt som dom försvinner in i köket. För ett litet ögonblick funderar jag på om jag ska springa efter, men den glänsande påsen i kassen verkar så intressant att jag inte kan låta bli att daska till den med tassen. Oj vad det prasslade lustigt om den, måste jag testa igen.


Prasslandet har inte undgått husse som nu smugit sig upp bakom mig.
— Va, vad vill du nu då? Ser du inte att jag är upptagen med den här glansiga
påsen, jamar jag.
— Släpp påsen Sippo, den är inte till dig.

Vadå inte till mig? Har han blivit tossig i knoppen? Ska jag kanske inte få ha
något kul eller? Med framtassarna hugger jag tag i ena änden av påsen, medan husse håller i den andra. Vi drar båda två så det knackar och till slut så händer det.
Påsen spricker med en smäll och det flyger små lustiga gula krokar i hela hallen. Doften av ost sprider sig till min nos och jag känner att jag behöver dregla lite.

Medan husse är upptagen av att få en hjärnblödning, passar jag på att slicka lite försiktigt på en av ostbågarna som landat vid mina tassar. Elvis som på något sätt tagit sig ur sitt plastfängelse, kommer rusandes bakom hörnet med sådan sladd att han sparkar sig själv i skallen med baktassarna.


— Ge mig, ge mig, skriker han och försöker desperat bromsa upp farten.

Med en halv ostbåge hängandes i gapet kände jag mig minst sagt fånig när
2 kilo katt dundrade in mig så att det knakade i kroppen.

Ostbågen råkade jag sätta i halsen av chocken. Hostandes och frustandes viftar jag desperat med tassarna för att göra husse uppmärksam på att jag har en tung katt liggandes på mig. Sin vana trogen klappar han oss på huvudet och skrattar lite.

Till slut lyckas jag dra mig loss underifrån Elvis och sparkar honom i häcken.
— Hur springer du egentligen va? Fräser jag ilsket.
— Ge mig en ostbåge. Gnyr han och himlar med ögonen. — Jag vill också ha en, dom smakar så smaskigt.
Med tassen petar jag över en till honom och hugger själv in på en ny.


Mitt i tuggandet så börjar husse plocka åt sig det han kan. Då hugger jag honom i handen. Ilsket svärandes så försöker han skuffa bort oss från vårt himmelrike. Men vi kämpar emot och försöker placera alla våra klor i golvet. Tyvärr så fäster dom inte så bra på blank yta, men jag lyckades i alla fall lämna ett par rediga klösmärken i golvet. Tyst skrapar husse upp allting från golvet och stoppar ner i en stor skål som han tar ut i köket.
— Resten är ert killar, säger ropar han.

Vadå resten? Det är bara några smulor med damm på kvar. Tillsammans
smyger vi ut i köket och ser skålen stå på diskbänken. Husse tittar lite på oss och försvinner sedan in på toaletten.


— Fort, skynda dig, säger Elvis och knuffar mig mot diskbänken. — Hoppa upp där och ta så mycket du kan.
— Eh, jaha och hur ska jag komma upp dit då, frågar jag.
— Hoppa, vad har du baktassarna till annars? Men kolla svansförningen, annars kan det sluta med att du landar i diskhon.
— Diskhon, vad är det?
— Där lägger husse smutsiga tallrikar och sånt, sedan spolar han vatten över det så det blir rent.

Jaha, tänker jag för mig själv. Det låter ju komplett livsfarligt. Jag gör ett par tappra försök, men det är inte så lätt att göra ett sådant här hopp när man bara är 3 månader.

Till slut tar jag ett djupt andetag och koncentrerar mig så hårt jag kan och tar jag satts för allt jag är värd. Resultatet blev utom all
förväntan, inte bara ramlade jag rakt ner i det som kallades diskon och blev blöt, jag lyckades även riva allt som stod i närheten med buller och bång. Elvis blev så skraj att sprang in väggen när han försökte komma undan. Då ser jag skålen, till bredden fylld med smaskiga ostbågar. Försiktigt ställer jag mig på baktassarna och lägger nos och framtassar över kanten på skålen. Precis när jag ska ta mig en munfull så händer det. Jag tappar fotfästet på den hala ytan och river ner skål och ostbågar på golvet.


Elvis som låg och tryckte under sängen i vardagsrummet kommer springandes för att kolla om jag blev ihjälslagen. Så gjorde även husse. Utan att vi märkt det så har han tagit sig in i köket och tittar på oss. För att verka oskyldig började jag dricka ur diskhon, vattnet smakade nästan bra. Men det enda han gör är att fylla på vår vattenskål och går ut och sätter sig i vardagsrummet med en annan skål.

Förundrad över detta beteende smyger jag ut och spionerar. Där sitter han och tuggar i sig för glatta livet. Han lurade oss att tro att vi fick dom enda ostbågarna, när han i själva fallet behöll de flesta själv. Attans typ.
Den långa färden

Det var en solig morgon då Elvis och jag låg vid fönstret och lapade i oss lite
hälsosam sol, som hela vår värld ruskades om. Husse hade fått nippran och börjat plocka ner saker i en stor väska. Denna väska ägnade jag väldigt mycket uppmärksamhet på. Den såg så mysig ut och jag skulle inte ha någon emot att lägga mig i den bland alla mjuka kläder. Elvis såg däremot lite bekymrad ut.
— Vad är det, frågade jag.
— Jag tror att husse ska ut och resa med oss, svarar han och gäspar ljudligt.
— Va, ska vi åka bort?
— Det har hänt en gång tidigare, vi åkte i flera timmar och när jag äntligen fick komma ut ur buren, kände jag inte igen mig alls.
— Buren? Vadå för bur, undrade jag lite oroligt.
— Det är vad han kallar för katt transport, det är den låda som står i hallen.
— Men det verkar inte så farligt ju.
— Inte nu nej, men vänta bara tills han stänger gallret och sätter oss bak i bilen.

Galler, bak i bilen, lång färd… Jag började känna mig lite smått orolig. Vad var det egentligen frågan om här? Husse tillbringade cirka två timmar åt att packa ner saker i olika väskor, bara för att sedan plocka upp dom igen med en svordom.
Då jag erbjöd min hjälp så låste han in mig på muggen tillsammans med Elvis, som nyste mig i ansiktet som tack. När husse sedan öppnade dörren in till oss så han vi knappt reagera, eller snarare, jag han inte reagera. Plötsligt befann jag mig
transporten och kunde inte komma ut. Jag protesterade ljudligt genom att slå
skallen mot gallret. Sedan märkte jag att det gjorde ont och slutade. Elvis som varit med tidigare, klarade sig undan genom att fly in under sängen i vardagsrummet. Husse åtgärdade det med att lyfta upp hela sängen och medan han stod där och funderade på med vilken hand han skulle ta Elvis med, så smet han in under
badkaret. Det gick så snabbt att han nästan glömde svansen. Sekunden efter kom han farandes som skjuten ur en kanon. Husse den fegisen hade satt på duschen så Elvis blev alldeles blöt. Surt satte han sig vid transporten och ansåg sig besegrad.

I början tyckte jag inte att det var så farligt att sitta där inne, förvisso var det kanske lite väl trångt. Men det var synd att klaga. Efter 10 minuters bilfärd så hade min uppfattning om bilfärd förändrats totalt, det luktade konstigt och Elvis verkade ha seriösa problem med rövpartiet. Det luktade fruktansvärt illa här inne och det började även bli lite väl varm i pälsen. Min svarta päls utsattes för en temperatur som skulle fått en kamel att svettas. Med gäll stämma tillkännagav jag att detta var minsann inget sätt att transportera en kisse på. Till slut tröttnade Elvis på att bara lyssna till mig och började själv gny. Våra läten möttes av ett ilsket läte från husse som sedan också satte på något som kallades för musik. Inte för att vi förstod hur man kunde kalla det oväsen vi hörde för musik. Det dundrade och dånade i hela
bilen och husse satt och pucklade på ratten med jämna mellanrum. Jag gav Elvis en frågande blick. Hade ratten varit dum eller?

Resan kändes som om den var flera timmar lång och det fanns inte mycket
utrymme att röra sig på. Ett tag spelade jag tass, klo eller svansvift med Elvis. Men han fuskade. Han påstod att svans var högre än klo. Men, alla vet att tass går över klo och svans går över tass.

Framme

Äntligen framme. Resan som jag för en stund trodde skulle bli min sista, är äntligen över. Jag dansar en liten jigg i buren för att visa hur glad jag är. Husse kör upp till ett jättestort rött hus och trycker på ratten så att bilen skriker av smärta. Då kommer någon ut ifrån huset, troligen är det väl någon tjänare till Elvis och mig.
— Det där är husses husse, förklarar Elvis och pekar.
— Va, har husse en egen husse?

Jupp, fast människor kallar det föräldrar istället.

Jaha ja, tänkte jag för mig själv. Det här blir nog roat värre. Husse och hans
pappa började bära ut allting han hade i bilen och bar in det i huset. När det blir vår tur så låser husse fast oss i våra koppel vid uteplatsen till huset. Det var så många nya dofter att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Helst av allt ville jag slita mig loss och springa in i den skog som låg ett fåtal meter ifrån oss.

Men med färskt minne hur det var sist jag rymde, så avstod jag. Elvis gäspade ljudligt och gick sedan och la sig på verandan och somnar nästan omedelbart.
Själv börjar jag känna en viss oro, till en början kan jag inte sätta tassen på vad det är för fel. Men sedan slår det mig. Jag behöver gå på toa !!! Med något som jag anser vara klara besked, att jag känner mig smått sjösjuk. I denna föreställning ingår konster som att stå med tassarna i kors och flaxa med öronen. Då märkte jag att min simultanförmåga är cirka noll komma noll, och jag faller ihop i liggandes ställning och känner mig något förvirrad. Till slut har dom fått in allting i huset och börjar haka loss oss från våra bojor och vi blir insläppta i huset. Innanför dörren så får jag nästan en chock. En gigantisk konstruktion som visst kallas för trappa, går hela vägen upp till våningen ovanför. Jag inser snabbt att detta måste vara gjort för att roa oss fyrtassar och bestämmer mig för att inviga den med ett par snabba kliv.

När jag når övervåningen så tar det cirka fjorton sekunder innan det slutar
skvalpa i kroppen, jag hade glömt bort mitt toalettbesök. På vingliga tassar smyger jag in i det som ser ut som badrummet och finner min älskade kattlåda. Försiktigt går jag in i den och sätter mig tillrätta. Då kommer Elvis som skjuten ur en kanon och skuttar in med sådan fart att jag nästan flyger ut.
— Ursäkta Sippo, nödläge. Säger han och drar in huvudet igen.
Jaha, tänker jag. Vad kallas det i mitt fall då? Mer hinner jag inte fundera innan det blir ett fasligt liv där inifrån. Det är en matt Elvis som sedan kommer ut.

Äntligen tänker jag och ska precis kliva in i lådan då en ofantlig stank slår emot mig med full kraft. Tvi vale, det luktar död skunk. Med ett långt jamande säger jag åt Elvis att han i alla fall kan gör i ordning efter sig. Då jag inte får något svar kollar jag igenom övervåningen efter husse. Det är hans jobb att fixa till lådan åt mig. Då han inte står att finna på övervåningen, sätter jag mig mitt i trappan och jamar. Husse kommer springandes upp för trappan men kommer knappt halvvägs innan han reagerar på stanken.
— Fy tusan, verkar som Elvis är dålig igen.

Då slår det mig att det här var inte första gången som Elvis lämnat sådana
tydliga avtryck efter sig i vår låda. Så fort husse fixat lådan, så sprintar jag in och gör mina behöv med ett belåtet spinnande. När kvällen väl kommer så sitter vi allihop framför TV:n på nedervåningen. Alla utom Elvis. Jag frågar om dom sett honom, men får bara en klapp på huvudet som svar. Till slut börjar jag leta själv och hittar honom liggandes i ett angränsande rum. Han är alldeles blek i blicken och han ser väldigt dålig ut.
— Elvis, vad är det för fel på dig?
— Vet inte, jag har inte mått så bra på sistone.
— Jag har märkt det. Har du ätit något dumt igen.
Han ger mig en tom blick och stödjer sedan huvudet i tassarna. — Jag tror inte jag kommer att finnas kvar hos dig så länge till.
Vadå inte finnas kvar? Du och jag ska hålla ihop i all evighet.
— Nej Sippo, jag tror inte det.
Rädd av hans plötsliga förändring springer jag in till husse och kryper upp i hans knä. Jag är så rädd att jag skakar i hela kroppen och det är inte långt från tårarna. Då känner jag något som jag tidigare ignorerat. Husse är rädd. Som katt är jag väldigt känslig för förändringar på husses beteende, och den senaste tiden har jag känt att han blivit mer och mer orolig över Elvis. Men jag har valt att ignorera det i hopp om att jag hade fel.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Tassar försiktigt in och kollar läget. En oro sprider sig inom mig när jag läser vad du skrivit. Elvis???!!! Vad har hänt med honom???!!! Jag lägger en tass kring din axel och försöker förmedla Katt-energier till dig och stackars Elvis. Känns svårt att jama de rätta orden i ett sådant här sammanhang. Kurrar sakta en lugnande melodi i ditt öra för att trösta. Så plötsligt hör jag min brors spruckna stämma pipigt stämma in i min sång...

Anonym sa...

Puss och Kram önskar Ligan
http://ligans.blogg.se

Unknown sa...

Chinook och Cherokee, tack för katt-energin. Det känns rätt bra att få jama om vissa saker med andra katter. Jag menar, vi förstår ju varandra.

Unknown sa...

Ligans Talesman, det är ingen farlig liga va? *tittar fram bakom husknuten*

Anonym sa...

Jag misstänker att Elvis är på väg till Regnbågslandet. Min mamma har berättat om katterna som bodde med henne förut. Dom har också flyttat till Regnbågslandet. Men jag blir alldeles gråtfärdig när jag läser om Elvis ändå.
Torkar tårarna med tassen och kramar om dig med svansen Sippo!

Unknown sa...

Tack för svanskramen. Den var behövlig. *kurr*

Anonym sa...

Gråter floder när jag läser om Elvis.
Tänker på mina kompisar Garfield,Bacchus,Felicia och Evelina som har flyttat till Regnbågslandet.T.o.m. matte fäller en tår.
Snyft och tass på er Sippo med husse
// Love

Unknown sa...

Hej Love! Jo, man blir lite tårögd som katt. Jag kommer faktiskt ihåg dina kompisar. *tassen*

Skicka en kommentar