Sippos memoarer - Kapitel 7 (2001)


Den ynkliga katten
Länge låg jag i min bädd och funderade på vad jag gjort för fel. Det började nu dra sig mot höst och det var mörkt och dystert ute om kvällarna. Våra turer på uteplatsen blev allt färre och husse började till och med att stänga alla fönster om kvällarna. Det roliga med hösten var att man kunde titta på alla roliga löv som blåste runt där ute. Ibland kunde jag inte låta bli att skälla lite på dom när dom fladdrade runt. Med skälla menar jag ju såklart jama. Jag var dock fortfarande lite ledsen på husses beteende den senaste tiden.
Det var inte alls roligt att bli ignorerad hela dagarna. Visst kliade han mig bakom örat lite då och då samt att jag fick lite godis. Men jag saknade min kramiga och
gosiga husse, det var inget roligt utan honom. Nu var det bara Gibbe som gällde
hela tiden. Men någonting hände under hösten. Husse blev helt knasig och stirrade bara in i väggarna. Inte för att jag brydde mig så vidare mycket, han brydde sig ju inte om mig. En kväll när vi låg och tittade på TV, så hörde jag ett svagt jamande utifrån. Snabbt hoppade jag upp på blombrädan och tittade ut. Förresten vet jag inte alls varför han kallar det blombräda, det finns inga blommor på den ju. En gång hade han ett par plastväxter ståendes på brädan, men efter att jag använt plastväxten som boxboll, så tog han bort dom.
Nåja, nu stod i alla fall den lilla kissen där ute och bara skrek. Det såg väldigt kallt ut där han stod i störtregnet med pälsen slickad mot kroppen. Han såg så
ledsen och ynklig ut. Jag jamade en order åt husse att öppna balkongdörren, vilket han faktiskt gjorde. Med dörren på glänt så kom den lilla kissen skuttandes och stoppade in sin lilla nos i springan och jamade.
— Hej, vilka är ni? Frågar han genom springan
— Jag heter Sippo och det är min vän Gibbe, säger jag och pekar med öronen åt Gibbes håll.
Han blinkade bort lite regn från ögonen och tittade på husse och sedan på mig.
— Tror du att jag skulle få komma in och värma mig lite? Det är så kallt här ute och jag är alldeles blöt i pälsen.
— Det är inte jag som bestämmer, svarade jag och tittade åt husses håll. — Det är min husse som avgör.
Innan vi han säga något mer så böjde sig husse fram mot kissen och kliade honom mellan öronen. — Din stackare, du är ju helt dyngsur om pälsen. Jag önskar att jag kunde släppa in dig, men jag vågar inte. Mina katter kan bli sjuka.
Den lilla krabaten tittade länge på husse, sedan började han med ett gällt jamande.
Det bara skar i kropp och själ att höra honom skrika. Till slut orkade husse inte mer utan tog vattensprutan och sprutade på den lille så han skrek av rädsla och sprang iväg. När husse stängde dörren så tittade han på mig.
— Titta inte sådär på mig Sippo, vi kan inte hjälpa honom. Jag önskar jag kunde hjälpa honom, men det går inte.
— Jag önskade också att vi kunde hjälpa honom, jamar jag tyst. Moloket går jag fram till Gibbe som ligger och stirrar surt under bordet.
— Vad vill du, fräser hon.
— Jag vill bara kramas lite, muttrar jag fram. Sekunden efter får jag en snyting över snoken. Jösses vad hon fräste ut mig. Jag fick inte ett jam i vädret. Hon skrek och skällde på mig så det hördes över hela stan. Utan förvarning lyfter husse upp mig och håller mig hårt.
— Kom lilla gubben, vi fixar lite fint käk åt oss. Säger han och bär mig in i köket.
Risken med kattmynta
Det var en rätt normal eftermiddag, då jag låg och tuggade på bladen till plastblommorna i fönstret, som jag såg husse komma gående utanför. Jag viftade lite extra på svansen och flaxade med öronen när han tittade åt mitt håll. Han viftar tillbaks med en liten plastpåse i handen. Det var en plastpåse med en kattbild på. Detta måste bara innebära leksaker till oss !!! Snabbt skuttar jag ner från fönsterbrädan och sätter mig vackert i hallen och viker ihop svansen till en prydlig boll. I samma ögonblick som han kommer innanför dörren så sitter mina klor i hans smalben. —Ge mig, ge mig. Jamar jag och tuggar lite på hans knäskålar.
— Lugna dig Sippo, du ska få. Säger han och lyfter ner mig på golvet.
Ur kassen plockar han sedan en liten påse med grönt gojja i. Vad tusan är det nu han har i tankarna? Snällt följer jag med ut i köket där han öppnar påsen och plockar ut det gröna och lägger det i en gammal strumpa. Då känner jag den ljuvliga doften av kattmynta. Utan att jag kan hjälpa det, så blir mina tassar helt svettiga. Svansen skakar och mina ögon börjar blinka i otakt.

— Gibbe, skynda dig ut hit. Ropar jag ut i vardagsrummet
— Vad är det om nu då? Mumlar hon och gnuggar sömnen ur ögonen.
— Husse har fixat kattmynta åt oss. Nu kan vi festa hela veckan.
— Vad är kattmynta. Frågar hon och ser ut som en förvirrad älg i ansiktet.
— Det är kanongrejer, förklarar jag och pekar med svansen upp på husse som
precis håller på att knyta ihop strumpan. Han hinner knappt släppa den på golvet så anfaller jag den så att dammet yr. Jag hoppar och skuttar på den för att sedan krama den med alla mina tassar. För ett ögonblick önskar jag mig fler tassar att kramas med. Men det skulle bli för jobbigt när husse skulle klippa klorna.


Nu har den härliga myntan börjat tränga igenom strump-lagret och doften sprider sig runt i köket. I ögonvrån ser jag hur Gibbe börjar ändra uttryck i ansiktet. Innan jag hinner reagera så har hon knuffat bort mig och sprungit iväg med strumpan.
— Hallå där, kom tillbaka med min strumpa din tjuv. Jamar jag och springer efter.
— Det är min strumpa, du får skaffa en egen. Får jag till svar.
Förvånad står jag kvar i köket och hostar av dammet som blev kvar efter henne. Här försöker man vara bussig och visa lite fina grejer, och vad får man som tack. Jo hon sticker iväg med hela strumpan och efterlämnar bara lite damm kvar. Tror det börjar bli hög tid att visa vem som bestämmer. Husse kan hon få ta, men inte mina leksaker. När jag tassade ut i vardagsrummet så fick jag nästan en chock. Där ligger Gibbe flåsandes och flämtades med nosen djupt nerborrad i strumpan. Det här var inte riktigt bra. Det verkar som om hon tagit en överdos av kattmynta.
Snabbt springer jag fram och sliter den hur tassarna på henne. Det var som att väcka det lejon som sover. Hon flög på mig som en ilsken bandhund och bet mig rakt i skallen. Förtvivlat försöker jag värja mig från hennes hysteriska tassviftandes samtidigt som jag håller strumpan utanför hennes räckhåll.

Hur tusan ska jag lösa detta, far igenom mitt huvud. Till slut så kommer jag på lösningen.

Med full kraft biter jag henne i svansen, när hon snor runt för att värja sig mot angreppet så klipper jag till henne över snoken. Sekunden senare ligger jag tvärs över henne med ett väl kopplat tass-grepp. Så ligger vi när husse kommer och tittar vad allt liv handlade om. Tror att han missförstod situationen, för han tvärvände och vinglade sedan ut i köket.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Men hur gick det med den stackars lilla katten som var så blöt och ensam??? Kom han tillbaka??
Fick han hjälp??? Jag vet att jag har dåligt tålamod! Mamma säger alltid att jag är för ivrig.
Men det är så spinnande läsning att jag knappt kan hålla mig stilla innan jag får höra fortsättningen!
*nospuss*

Unknown sa...

Jag är inte riktigt säker. Men jag tror att det är den kissen jag stött på ibland på mina patruller med husse. Fast nu har han blivit stor och kattilsken av sig.

Skicka en kommentar