Sippos memoarer – Kapitel 4 (2001)

Men nu förstår jag att även husse märker att något inte står rätt till. Han stryker mig över pälsen och vägrar att släppa mig.
Dagen där på så bär det plötsligt iväg med Elvis, det är full fart på honom och vi busar som bara den. Gårdagens samtal har jag glömt bort, och roar mig kungligt med min vän. Mitt i leken kommer husse och plockar upp Elvis och tar honom in i transporten.
— Vi kommer snart tillbaka Sippo, säger han och krafsar mig mellan öronen.
— Okej, jamar jag. Men var inte borta för länge va? Sedan försvinner dom och jag har hela huset för mig själv. Dom är borta i någon timme innan dom kommer hem igen. Det är en väldigt sur Elvis som kommer fram. Han har ett stort bandage runt ena tassen som han stolt visar upp.
— Kolla här va, dom stack hål på mig.
— Stack dom hål?!
— Jajemen, dom stack en jättelång nål och tog massor med blod från mig.
— Gjorde det inte ont, frågar jag lite smått orolig.
— Nä, man är väll en riktig tuffing-katt.

Med ny beundran för min vän går jag fram och dunkar tassen i sidan på honom.
— Du måste vara den tuffaste katten i stan.
— Kanske det. Åh, jag fick lyx käk också. Husse blev beordrad att ge mig en burk om dagen minst. Den var ganska dyr, det såg jag på husses ansikte.
I samma ögonblick ropar husse ifrån köket. Elvis mat är serverad. Intresserad som jag är smyger jag fram och försöker ta mig en smakbit, men hinner inte ens säga svans innan husse lyft bort mig och jag finner mig i vardagsrummet med en näve godis framför mig. Man kan tydligt höra Elvis smaska ifrån köket och till slut så kommer han in till mig och rapar ljudligt.
— Det var gott, hickar han.
— Lyckans dig, svarar jag och känner mig lite utanför.
— Det finns lite kvar till dig om du vill smaka. Husse sa att det var okej. Snabbt springer jag ut i köket och kastar mig över matskålen.

Trädkramarna

En kväll när Elvis och jag låg och njöt av eftermiddags solen i gräset, så kom husse ut och busade lite med oss. Han tog våra koppel och lät oss skutta runt bland träd och buskar. Då såg jag plötsligt min chans. Utan att försöka ta av mig kopplet, sprintar jag så fort benen bär, rakt upp i en stor björk.

Husse som har samma reaktionsförmåga som en flodhäst, fattade inte först vad som hände. När han väl kom vad som hänt så var det försent, jag satt högt upp i trädet och räckte ut tungan åt honom. — Elvis, stick upp och hämta honom, säger husse och viftar med kopplet.
— Eh, jaha ja. Tack så mycket, svarar Elvis blänger på mig som sitter där uppe. Han tar ett djupt andetag och sedan kom han upp farandes för trädstammen så snabbt att jag nästan trillade ner av förvåning.

Men jag hade ingen lust att bli fångad, så jag klättrade upp lite till. Till slut sitter vi båda två jättehögt upp och hade en jättefin utsikt. Problemet var bara att vi snott in våra koppel i trädet, att vi inte kunde röra oss. Husse som stod nedanför och tittade på oss, släppte kopplen och började springa runt i cirklar.
— Stege, vi behöver en stege här ute, ropar han.
— Vad händer där ute, svara hans pappa och tittar ut genom ett fönster.
När han ser hos i trädet så börjar han skratta.
— Vänta så hämtar jag stegen.

Men innan han hunnit hämta den så börjar husse klättra upp för trädet.
— Nej, gör det inte. Jamar vi ifrån trädet. — Du har inga klor att klättra med.
Men husse lyssnar inte som vanligt, utan fortsätter allt högre upp. Till slut så sitter vi fast alla tre. När hans pappa ser det, så avger han ett lustigt läte.

“Nej husse, gör det inte”	“Uh, vad högt upp vi är”

— Jag ska hämta kameran, säger han och släpper stegen. När han kommer ut igen, har en sådan där sak i handen som blixtrar. Innan vi hunnit rätta till päls och svans, så blir natten till dag och husse grymtar något sedan hör vi en duns. Det är husse som tappat taget om grenen och ramlat ner.
Nu sätter han äntligen upp stegen och börjar sno loss våra koppel.
Tyvärr blev Elvis lite stressad och beslutade sig för att hoppa. Men tack vare kopplet som hände kvar över en gren, blev det istället en långsam hissfärd ner hängandes i sele. Elvis verkade inte tycka så illa om det, och väl nere så jamade han glatt och viftade på svansen.

Själv ville jag ta mig ner för egen maskin, och beslutade mig därför att använda det som husse kallade stege. Tyvärr var husse i vägen så jag beslutade mig för att klättra rakt över honom. Sekunderna efter satt jag med klorna fastnaglade i hans rygg, medan han skrek så det hördes flera mil. Här kan man inte sitta tänker jag, och börjar klättra upp för ryggen på honom. Detta uppskattades inte något vidare och jag känner hur husse håller på att tappa greppet om stegen.

I samma ögonblick som jag hoppar ifrån ryggen mot en stor gren, så tappar han taget och faller i backen med en duns. I samma veva känner jag att jag tappar greppet om grenen. När jag vrider runt huvudet ser jag mitt koppel vara invirat runt husses kropp. Utan att kunna göra något åt det, faller jag tasslöst ner mot marken, men lyckas vrida mig runt och landa på husses mage.
— Tack husse, mumlar jag och börjar gå in i huset.
Det enda svar jag får är husse som håller på att hosta upp njurarna.

Den bistra sanningen

Senare på kvällen så busade vi lite med varandra och vi fick till och med vara ute en extra sväng i skogen. Husse låter oss springa upp och ner i träd och lukta på varje buske som vi hittar. Åh vad många dofter det finns här ute. Detta måste vara himlen. Vi är ute någon timme, sedan börjar Elvis bli trött och vill gå hem. Vi vänder om och börjar sakta ta oss hem igen, då han plötsligt lägger sig ner och vägrar att röra sig. Husse böjer sig bekymrat över honom och stryker hans fina päls. — Kom här lilla gubben, säger han och lyfter upp Elvis i famnen. Hela vägen hem ligger han i husses famn och vill inte annat än att komma hem. När vi väl kommer innanför dörren så går han raka vägen in och lägger sig och sover. Själv äter jag en bit innan jag smyger upp och lägger mig bredvid honom på fällen.

— Hur är det Elvis?
— Jag är bara lite trött, ingen fara.
— Vad sa dom där borta hos den där veterinären?
— Dom sa att jag hade något i magen, det är därför jag äter den där specialmaten. Oroligt känner jag på min egen mage, men då den inte verkar ha något uppror på gång så lägger jag huvudet på Elvis mage och somnar. Flera gånger den natten vaknade Elvis upp och jamade lite förvirrat innan jag lugnat honom. Det blev inte så mycket sova för oss. Förvisso brukar vi inte sova på nätterna, men då busar vi istället. Nu ligger han bara där utan att röra sig.

“Lugn Elvis. Jag är kvar hos dig.”

Morgonen därpå så är allt bra igen och vi busar med varandra så huset skakar. Hela dagen är vi ute på tomten och leker med varandra. Alla som går förbi tittar på oss och säger att vi är så söta små katter. Kvällen tillbringar vi återigen framför TV:n med husse och hans pappa. Dagen därpå så tar husse med sig Elvis till veterinären igen. Den här gången är dom borta i flera timmar. När dom kommer hem orkar knappt Elvis ta sig ur transporten.

Förfärad springer jag fram till honom.
— Elvis, vad har dom gjort?
Med en slö blick tittar han på mig utan att svara, utan går istället och lägger sig på sin plats vid elementet i vardagsrummet.
— Vad har du gjort med Elvis, skriker jag åt husse.
Återigen inget svar. Istället böjer han sig ner och plockar upp mig. Nu får jag den här känslan att något är fel igen.
— Jag kunde inte skydda honom, viskar han i mitt öra. Vadå skydda, vad är det frågan om? Det är mitt jobb att skydda Elvis från fulingar. Utan ett ord släpper han ner mig på golvet igen, och jag springer in till Elvis så fort benen kan bära mig. Jag sätter mig bredvid och stryker honom över pälsen och tvättar honom ordentligt.
— Vad gjorde dom med dig, vad är det för fel? Frågar jag mellan tårarna.
— Inget är fel kompis, jag blir snart bra igen. Jag känner att han ljuger, men säger inget.

Istället försöker jag ge stöd genom att spinna för honom och klia hans huvud med tassen.
Plötsligt vänder han sig mot mig. — Sippo, vet du vad regnbågslandet är?
— Nää, vad är det?
— Det är en plats dit alla katter kommer en dag. Där är vattnet klart och gräset är alltid grönt och solen skiner så klart att man kan se hur långt som helst.
— Wow, dit skulle jag också vilja komma en dag. Det låter jättemysigt. Som skogen vi var i idag ungefär.
— Mycket finare än i skogen. Du kommer också dit en dag. Men inte förrän du är väldigt gammal.
— Nähä. Men hur vet du detta då?

— Husse hade en kisse innan mig. Men den katten var tvungen att lämna husse och resa till regnbågslandet.
— Varför var han tvungen att resa? Tyckte han inte om husse?
— Jo, dom älskade varandra över allt annat, men det finns saker som inte ens
husse kan råda över. Trots att han väldigt gärna vill.
— Vadå för saker?
— Som sjukdomar till exempel. Några kan husse bota, andra kan veterinären bota. Men det finns saker som ingen av dom kan göra något åt. — Elvis, kommer du att åka till regnbågslandet utan mig?
— Ja, men inte för att jag vill lämna dig. Utan för att jag måste. Men jag kommer att vänta på dig där tillsammans med husses andra kisse.

Jag hör ett vrål från köket, det är husse som river ner massa saker på golvet och svär långa vägar. Han kommer sedan in till oss och sätter sig bredvid oss på golvet.
— Nu är det gjort, säger han. Jag hoppas att jag gjort det rätta och att du en dag kan förlåta mig Elvis. Elvis svarar med att slicka husse på handen och krama den med sin tass. Dom ser på varandra ett tag, sedan reser husse sig upp och går iväg.
Den natten så vakade jag över Elvis varenda sekund. Jag ville inte missa en sekund, utan höll mig vaken hela natten.