Sippos memoarer – Kapitel 2 (2001)

Promenaden

Plötsligt hör jag husses stämma eka igenom lägenheten.

– Kom här killar, vi ska ut och gå.

Ut och gå? Jaså minsann, man blir utsläppt ibland. Men när jag stod vid dörren och jamade, så var den minsann ingen som öppnade. Då kom husse med ett långt snöre som han försökte sätta fast mig i. Hjälp, han ska göra verklighet av sina hot och hänga mig. Med snabba tassar flydde jag in mot vardagsrummet med husse springandes efter.

– Kom lilla gubben, vi ska gå ut.

Eller hur? Knappast troligt att jag skulle falla för det tricket. Där kommer han igen, snabbt in under sängtäcket. Men vad nu då, var är utgången?
Försent inser jag mitt misstag. Jag sprang inte in under täcket, utan in i det istället. Här finns ju ingen utgång.

– Lilla snutten, fånar husse sig och stoppar in skallen i öppningen.

– Försvinn, fräser jag ilsket samtidigt som jag visar mina klor och huggtänder.

Det förstod han, tyst drar han huvudet ur täcket. Men hjälp, vad gör han? Utan att få en chans att hämta andan, så har han huggit tag i täcket och vänt det upp och ner, samtidigt som han skakar och ruskar det så jag ska trilla ur. Men skam den som ger sig. Jag borrade in alla mina klor i täcket och vägrade släppa.

– Släpp ditt förbaskade kattskrälle.

– Tusan heller, svarar jag samtidigt som jag känner att jag tappar greppet.

Med en kraftansträngning så lyckas jag ta mig upp mot en liten ljusglimt. Där, ett litet hål högst upp i täcket. Med klorna maximalt utfällda så hugger jag tag i det som verkar bäst. Husse släppte täcket med en svordom och sedan blev allt tyst.

– Hallå, viskar jag. Någon där? Det blev så tyst helt plötsligt.

Då ingen svarar så tar jag mig ut ur täcket och ser mig omkring. Dom lämnade mig. Dom lämnade en liten söt och rar kisseunge som mig. Snacka om fräckt.
Utifrån hör jag dom ropa och skoja med varandra. På gräsmattan utanför ser jag dom springa omkring och busa med varandra. Husse kastar något som Elvis sedan springer efter och hämtar. Åh, vad kul det ser ut att vara. Vad jag ångrar mig nu.
Jag vill ju också vara ute och leka med husse. Nu förstod jag att husse inte lurades, han ville verkligen gå ut. Med teckenspråk försöker jag påkalla deras uppmärksamhet och släppa ut mig, men dom tittar aldrig åt mitt håll. Jo nu, husse tittar åt mitt håll och vinkar, men han gör inte en ansatts att komma och släppa ut mig.

Jag ger upp och lägger jag mig ner och gråter, här försöker jag med det internationella kattspråket få deras uppmärksamhet och husse bara vinkar tillbaks.

När dom äntligen kommer in igen så rusar jag mot dom och kastar mig om husses ben. – Snälla husse, lämna mig aldrig igen, jamar jag och kramar allt hårdare om hans ben.

– Ge upp Sippo, husse försökte få med dig ut i 20 minuter. Men när du placerade klorna i låret på honom, så gav han upp
säger Elvis samtidigt som han skakar av sig en halv gräsmatta.

– När går ni ut nästa gång?

– Säg det, för ett litet pris kan jag övertala honom att ta en imorgon igen.

– Vadå för pris? Trodde vi var kompisar. Det är vi också, men att tjata på husse har sina risker och det gör jag inte utan betalning. Jag vill ha min tygfisk Firre Fisk ifred.

– Du vinner, övertala honom nästa gång så jag får följa med ut så låter jag Firren vara ifred.

Det var en vanlig morgon. Nästan vanlig i alla fall. Husse hade precis vaknat och klivit upp ur sängen då han för ovanlighetens skull kände för att trampa mig lite på svansen. Jag tillkännagav mitt missnöje över denna handling genom att sätta tänderna i hälsenan på honom. Öga för öga, svans för svans. Han övertalade mig att det var en dum idé genom att ge mig ”Shaken Cat Syndrom” eller SCS som vi katter kallar det.

Sedan avslutade han det hela med att hota mig. Jag skulle inte alls passa som kylarprydnad på hans bil, och det där med plågsamma kattförsök lät inget vidare heller. Nåja, nu gick han i alla fall ut i köket, troligen för att ta morgonens första rökpaus. Själv fattar jag inte nöjet med att dra ner förorenad luft i lungorna. När husse sätter sig under köksfläkten och puffar, så tycker jag att det är ett utmärkt tillfälle att passa på att få lite extra gos. Jag påkallar hans uppmärksamhet med att slänga mig raklång över fötterna och vägra röra på mig. Rätt fascinerande hur högt han kan sparka utan att resa sig upp. Personligt bästa ligger på en halvmeter. Där låg jag mös vid hans fötter och kände hur han killade mig på magen med tårna. Jag kan inte låta bli att fälla ut en och annan klo. Möjligen råkade jag kanske att sätta dom i hans fötter också. Men det har jag inget minne av och jag kräver bevis.

Efter avslutad förorening av lungorna är det dags för nästa gift. Kaffe kallar han det. Utan kaffe blir han helknasig och börjar tala lustigt och verkar inte klara av de enklaste uppgifter som att klia sig exempelvis. Efter att laddat kaffebryggaren med tillräckligt av det där koffeinet för att hålla en medelstor stad vaken i en vecka, börjar han leta efter sina strumpor. Dom verkar fått ben och sprungit iväg av sig själva. Återigen förnekar jag allt och kräver bevis. Nu kommer nästa person…. Eehh, katt in på ett fullkomligt naturligt sett. Gibbe heter hon och är året yngre än mig. Hon har en gråspräcklig päls och är väldigt försiktig av sig. Husse tror att det beror på hennes traumatiska barndom. Han har verkligen försökt att få henne sluta springa tassarna av sig så fort någonting händer. Men hon är som hon är. Själv är jag ingen fegis, jag är en katt som kan ta vara på sig själv.

På kvällen så var jag så otroligt rastlös att jag bokstavligen klättrade på väggarna hemma. Husse belönade mig med ett snyggt kast i skallen med en gammal strumpa. Kunde inte låta bli att räcka ut tungan åt honom innan jag la i överväxeln och spann iväg. Nu är det så att jag är liten och snärt medan husse är stor och klumpig. Tyvärr har jag ibland fel på bromssystemet och måste ta till extern hjälp. På Svenska betyder det att jag inte ser ett skvatt, utan sprintar i maximal fart rakt in i väggen eller något annat som står i vägen. Efter en sådan inbromsning får jag ofta med lite kattgodis och en klapp på huvudet. Fattar inte ett skvatt.

Dagen därpå så var det dags igen. Vi skulle ut på en promenad med husse. Vis av gårdagens händelser så lät jag husse klä på mig det som kallades för koppel och sele. Kan inte direkt påstå att jag var imponerad av det som var tänkt att hålla mig fången. Det här skulle minsann inte vara några problem att ta sig ut ur. Cirka fjorton sekunder senare hade jag snott fast mig med framtassarna bakom öronen.

Katastrofen var ett faktum, kände mig lite som en krigsfånge så jag ropade på hjälp. Då kom husse fram med en liten låda som han siktade på mig med. Sedan blixtrade det till och jag var blind. Efter att tillbringat ytterligare en halvtimme med att försöka rädda både husse och mig från det hemska kopplet, så kom vi äntligen ut. Nu var det fritt fram att leka. Husse hade fixat till det så att våra koppel var jättelånga och vi kunde näst intill springa fritt. Gräsmattorna var jättestora och det stod stora träd på dom. Självklart ville jag springa upp i ett snarast möjligt, var lite nyfiken på om mina färdigheter som klädklättrare hade minskat under de dagar jag varit fången inomhus.

Snabb som en iller sprang jag iväg upp i det första träd jag hittade. Elvis sprang efter men han vågade inte riktigt klättra upp med mig. Jag satt där uppe ett litet tag och retade honom för hans höjdskräck. Men sedan var det slut på det roliga och jag fick hoppa ner igen. Glatt sprang jag runt benen på husse så jag nästan snodde in honom i kopplet. Men jag var så fruktansvärt glad över att få vara ute att jag inte visste var jag skulle ta vägen.
Plötsligt hugger Elvis ta i benet på husse och använder det som rivbräda. Husse inser snabbt att han måste distrahera Elvis. Fort som ögat får husse ta i en pinne som han kastar iväg och vi sätter efter den i full fart. Nu är det ju bara så att husse har ingen vidare framförhållning, utan kastar pinnen längre än han själv orkar springa. Denna lysande handling resulterar i att Elvis och Jag får ett väldigt abrupt stopp när kopplet tar slut och husse inte orkar röra sig. Irriterat sliter jag i kopplet för att komma loss, och till slut så lyckas det. Jag är fri som fågeln.

Åh, titta där, en liten pippi som sitter i trädet.

— Vad sysslar du med? Kom tillbaka, det är farligt att vara ensam, piper Elvis bakom mig. Vilken fegis, det gäller att ta tillfället i akt och njuta av friheten.

Väl uppe i trädet ser jag mig omkring. Överallt verkar det finnas roliga träd att klättra i. Men plötsligt känner jag mig som en skurk. Här låter husse mig få komma ut och busa och leka, så smiter jag bara. Nu står han nedanför trädet och vädjar till mig att komma ner till honom. Elvis sitter duktigt vid hans fötter och stirrar upp mot trädtoppen där jag sitter. Skamset börjar jag klättra ner igen och hinner inte ens ta mark innan jag sitter fast i ett hårt grepp.

Med mitt nackskinn säkert fastankrat i husses hand, bär det av hemåt igen. När väl framme vid dörren så släpper han Elvis sele så han kan öppna. Men Elvis gör inte en ansats till att försöka fly, utan lägger sig bara ner och väntar. När dörren öppnas går han in självmant utan protester, men jag ser på hans sätt att gå att han är väldigt ledsen och besviken.

Så fort dörren stängs bakom oss så släpps taget om mitt nackskinn, vilket var rätt bra då jag tyckte att det började kännas lite obehagligt. Han böjer sig ner vid Elvis och plockar utan ett ord av honom selen. Sedan slänger han båda kopplen upp på hatthyllan och stryker Elvis över pälsen ett par gånger innan han med argsinta steg går in i lägenheten och sätter sig vid datorn. Själv sitter jag tyst kvar i hallen och skäms. Utan att se åt mig följer Elvis efter husse och pratar med honom. Han försöker förklara att det säkert bara var en engångshändelse. När jag samlat tillräckligt med mod så smyger jag in efter dom och ser Elvis ligga i husses knä och spinna. Han buffar och skuffar samtidigt som han blir kliad både på magen och bakom öronen. Jag vill också bli kliad. Med ett galant skutt landar jag uppe på skrivbordet bredvid datorn, men hinner knappt landa innan jag bryskt blir nedknuffad igen. Jag är inte längre välkommen, husse stirrar surt på mig och svär långa ramsor. Tyst sitter jag och tar emot och känner hur jag kommer allt närmare gråten. Efter ett tag så tystnar husse och ser på mig när jag böjer huvudet i skam. Utan ett ord lyfter han upp mig i knät så jag ligger bredvid Elvis, som snabbt börjar tvätta mig mellan öronen. Trots att jag varit dum så verkar dom förlåta mig. Allt känns genast bättre och jag tillåter mig till och med att spinna lite, för att visa min uppskattning.