Hjälp! Husses bostad har invaderats av tvåbeningar, modell mindre. Husse och jag var ute i blåsten och vandrade lite. Då kommer en såndär brumbrum med folk i. Det visar sig vara två normala tvåbeningar och så en i litet format. Jag var väldans mistänksam mot den mindre modellen. Dom kan ta sig till vad som helst ju.
Efter att nosat lite på folket, så lugnade jag mig lite. Dom verkade rätt så ofarliga, och den mindre var så försiktig att jag blev alldeles förvirrad.
När vi gick in, så kommenterade den ena tvåbeningen att jag var “väldresserad” som gick in genom dörrarna självmant. Vadå dresserad? Jag är väl ingen säl heller. *fnyser* Klart man går in självmant när man har nosat klart utomhus.
Väl inne så var det rätt så okej i början. Snuffe var måttligt road och låg gömd under husses madrass. När husse lyfte madrassen för att visa upp Snuffe, så sprintade han i väg med sådan fart att ingen såg vart han tog vägen.
Precis när allt lugnat sig, så ringer det på dörren. Jag hatar den där plingsaken på dörren. Det bara skär huvudet. Usch! In kommer ytterligare tvåbeningar. En stor, en mindre. Jag kände igen den mindre faktiskt, och tänkte nästan gå fram och hälsa.
Plötsligt så ser dom små tvåbeningarna varandra och det blev ett fasligt liv. Plötsligt sprang dom som galningar i lägenheten. Själv flydde jag upp i sängen och gömde mig bakom husse.
Så höll det på jättelänge. Alla ville klappa och jaga mig med blixtlådorna. Ena sekunden blev man kliad på magen, nästa sekund så var man blind efter blixtlådans anfall.
När alla försvann efter ett tag, så kändes det väldigt tyst och konstigt. Husse verkade dessutom fått någon slags kollaps av allt springande. Snuffe hittade vi bakom en gardin. Har var så rädd att han bara skakade. Han sa att han tyckte det var så otäckt med massa okända tvåbeningar överallt. Jag måste nog träna upp honom till nästa gång.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar