Vilket jobb för att få komma ut.

I dag blev det totalt kaos när vi skulle på promenad. Snuffe lyckades nämligen smita ut i trapphuset. Där tassade han runt i det “stora okända” som han kallar det, och jamade så det ekade i hela huset.

När husse äntligen plockat in Snuffe, så tyckte han att vi kunde försöka lura med oss honom ut på promenaden. Själv tyckte jag det var slöseri med tid, eftersom Snuffe utjamligen talat om att han inte alls vill följa med.

Husse struntar som vanligt i goda råd från mig och försöker sätta på Snuffe det andra kopplet. Först börjar han bita i själva kopplet (Snuffe alltså, inte husse) sen börjar han tugga energiskt på selen som husse försöker spänna runt hans mage. Till slut så gav han sig på husse fingrar och började tugga. Men då fick husse nog och hotade med att bita tillbaka.

Efter tio minuter var vi klara och började då gå ut genom dörren. Snuffe hade nu tappat allt intresse för utforskning och ville bara in igen. Det slutade med att jag stod fem meter utanför huset, Snuffe stod halvvägs inne i lägenheten och husse stod och höll i båda kopplen samtidigt som han höll ytterporten öppen med foten.

Efter två minuter började husse få kramp i fötter och armar. Därför beslutade han sig för att släppa in Snuffe igen. Men först var han tvungen att ta av honom selen. Samtidigt ville han inte riskera att jag skulle smita iväg på egen tass *fnys* så han la kopplet innanför porten och stängde den. Jag tyckte inte alls om att få en järndörr stängd mitt framför nosen och klagade därför tydligt så alla skulle höra hur jag blev behandlad.

När vi äntligen blivit av med Snuffe bängpäls, så bar det av. Jag nosade noggrant i alla buskar som jag kunde hitta. Jamade lite allvar med ett par grannkatter och till slut så hittade jag en bekant i en av buskarna.

“Nämen hej igen kompis.”