Påpkårn

Det är inte för mig själv som jag jämrar mig. Utan det är för min smått kortsiktstänkande husse. I går köpte han nämligen nåt som heter påpkårn (popcorn) som han stoppade in i det som kallas micro. Det började poppa och smälla, så jag funderade ett tag på att ta skydd under skrivbordet. Som tur var behövdes inte det.

Efter ett tag så kände jag att det luktade mums om dom där påpkårnen, så jag satte mig snällt nedanför soffan och försökte med mina sorgsna kattögon, få husse att dela med sig lite.

“Vem kan neka en katt godsaker? Hörrö, ge hit godiset!”

Självklart fick jag en pytteliten bit, men den satte sig så klart så dumt att jag knappt blev av med den. Dessutom hade husse hällt på halva saltkaret. Visserligen var det inte så mycket på min bit, men ändå…

Husse glufsade i sig för kung och fosterland. Det slutade ju så klart med att husse låg i soffan och jämrade sig över magont. Sedan fick han springa mellan toa och soffan ett par gånger.

“Att gömma sig i husses kalsonger medan han fortfarande hade dom på sig, var väl kanske inte dagens smartaste drag…”

En normalt funtad katt skulle ha lärt sig av misstaget och undvikit godiset för all framtid. Tyvärr är min husse lika begåvad som en skål jordnötter. *tassen för pannan* Han glufsade i sig ännu en påse i dag, och gissa vad som hände? Jo, han låg i soffan och förgiftade omgivningen med underliga läten och en minst sagt oangenäm doft!