I dag tycker jag lite synd om mig själv. Jag var ute på promenad med husse och kollade omgivningen lite. Det var på vägen hem igen som jag fick en underlig känsla i morrhåren. Jag bestämde mig för att kolla staketet en bit bort. Mycket riktigt, där låg det en annan katt och glodde på mig.
Jag blev jättesur och fräste att han skulle packa svansen och dra. Det blev ett himla jamande och fräsande på oss, men han vägrade prompt att gå hem. Till slut så fick husse nog och drog bort mig från den lilla råttan.
Jag kände mig faktiskt lite stött. Vi var ju liksom på min mark. Det var mitt staket. Så blir man bortjagad av en liten slyngel. Jag känner nästan för att gråta lite. Dumma husse, han borde ju stötta mig ju.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar