Till minne av Gibbe - min kära flickvän.

Det är lite synd om husse faktiskt. Han satt och kämpade i flera timmar med att göra en minnesfilm om sin gamla katt, Gibbe. Jag vet att han fortfarande har lite dåligt samvete för det som hände henne, trots att jag försökt förklara att vi inte kunde gjort något åt det. Där satt han då vid datorn och snörvlade och sniffade samtidigt som han försökte få filmen klar. Själv låg jag i lugn och ro under fönstret i vardagsrummet när jag hörde hur det lät på andra sidan lägenheten.

Jag bestämde mig för att undersöka saken, och där såg jag husse sittandes alldeles ledsen. Jag hoppade snabbt upp på skrivbordet för att skänka lite tröst. Normalt så brukar jag låta husse sköta sånt där själv, men nu lät det riktigt allvarligt. Jag la mig brevid musen på bordet och höll ett vakande öga på honom. Ibland så reste jag mig upp och gick ett par svängar framför ansiktet, mest för att markera att det fortfarande fanns katter kvar i lägenheten.

Efter flera timmar så ansåg sig husse klar med filmen. Vi tittade på den båda två och var överens om att det var lite av ett mästerverk. Även jag blev ju omnämd i filmen eftersom jag och Gibbe var lite av ett par. Som tur är så har vi katter lite större motståndskraft mot sorg och tårar. Men det kändes lite i magen när jag såg min vän Gibbe på film.
Men jag vet att hon har det bra i regnbågslandet och att vi en dag alla kommer att träffas för att busa och skoja i all evighet. Tills dess kära Gibbe, säger jag bara *tass* och puss på svansen.