Vilken morgon

Morgonen började som vanligt med att husse tillbringade en stund med att försöka räta ut sin något krokiga ryggrad efter att ha somnat i soffan igen. Sedan var det dags för lite frukost, för husse innebär det kaffe och för oss normala så är det torrfoder.

Efter frukosten så återgår vi till våra sysslor. För oss katter innebär det ju en lagom varm plats där vi kan få slappna av efter slitet med att äta frukost. Det var då Snuffe nästan skrämde ihjäl stackars husse, genom att spela död.

Det var så här Snuffe låg när husse såg honom. Han blev stel som en pinne och sedan började han utstöta underliga ljud, innan han upptäckte att Snuffe faktiskt andades. Snuffe kommenterar; “Men jag liggde ju bara och sovigade lite. Det var inte meningen att skrämma husse ju.”

Efter att ha skrämt upp husse lite så blev det promenad. Jag fortsatte min nosologiska utforskning inom buskologi. Det finns hur mycket som helst att utforska. Det jamar jag bara.

“Det gäller att utforska ordentligt. Vem vet vad som gömmer sig i dagens buskage?”

“Det gäller att även utforska staketen också, så dom inte går sönder och skadar någon.”

Vi trampade runt på gården och vår gräsmatta lite, men vi kom aldrig riktigt iväg. Det var något som höll mig kvar, och då menar jag inte husse.

Det visade sig att jag hade rätt. Husses bekanta kom över en sväng. Men den här gången verkade det inte vara något kul besök, jag kände att husse var lite nedstämd. Det visade sig nämligen att hon ska jobba någon annanstans och det innebär att dom tappar kontakten. Jag måste jama att jag tycker lite synd om husse nu. Han har inga bekanta kvar längre. Förutom oss katter då förstås.

Det är ett tungt ansvar att hålla husse “ovanför vattenytan” men jag gör så gott jag kan och det gör Snuffe med. Nu ska jag jama vidare med honom igen och så ska jag bryta mig in i skafferiet och stjäla lite mat. Jag är hungrig!

“Du husse, jag finns kvar hos dig.” *nosbuffar*