Trots att vi fortfarande tänker på Rufus och Aragorn, så måste livet gå vidare. Det betyder inte att vi slutat bry oss, utan att vi måste se framåt för att inte bli tokiga av sorg. En dag så ses vi ju.
Husse tillbringade sin morgon med att återigen försöka betala räkningar. Jag hjälpte till så gott jag kunde. Det innebär att jag ställde mig mellan skärmen och husse. På så sätt så slipper han få högt blodtryck när han ser räkningarna. Smart va?!
Så blev det ju självklart en promenad runt kvarteret. Fast det var lite jobbigt, för jag fick ingen riktig arbetsro. Det åkte nämligen omkring en människa på en vrålmaskin och mördade gräsmattorna. Jag blev alldeles förskräckt när den började komma åt mitt håll och beslutade mig därför att kolla andra sidan av mitt revir istället.
 |
| “Inte lätt att få arbetsro när en vrålmaskin kör runt runt, hela tiden.” *mutter* |
Som om inte det räckte så började det blåsa alldeles förfärligt och rufsade till min päls så jag såg ut som ett virvelmarsvin. Jag har sett sådana på bild förstår ni.
Vi avslutade promenaden med att sitta vid en annan parkbänk och beskåda mitt revir. Ytterligare en arbetsdag avklarad. *stolt*
 |
| “Då kan vi nog säga att vi klarat av den här dagen med, husse.” |
2 kommentarer:
Jo, du har väl rätt. Livet går vidare även om det känns i hjärtat.
Jag försöker också hjälpa min matte med räkningar och lägga mig på datorn. Lustigt nog brukar den alltid slockna då. Avstängningsknappen sitter så dumt till.
Min husse säger att det SKA värka i hjärtat. Det betyder att personen (katten) i fråga har lämnat ett rejält avtryck. *djup suck*
Det där med av-knappen måste jag lära mig. Husses sitter inte lika bra till som för dig. Hmmm... *funderar*
Skicka en kommentar