Inte mitt fel

Äsch då. Det är väl inte mitt fel om Snuffe har lärt sig lite tricks av mig? Jag kan väl inte hjälpa att jag är en sådan utmärkt lärokatt full av visdom. Att husse och jag sedan har olika uppfattningar om vad som är lämpligt och inte lämpligt att lära ut, det är en annan sak.

Det blev bara en promenad i dag. Husse har varit ovanligt grinig och ovillig att ställa upp. Det höll nästan på att gå illa när jag satte mig på soffkanten och jamade lite gulligt i örat på honom. Han har en rätt snabb höger. Tur att man är snabb.

När vi väl var ute så njöt vi av solen båda två. Fast det som intresserade mig mest var dessa små gömmor längs buskarna. Jag vet fortfarande inte vem som gömmer små matbitar där, men det smakade gott. Husse fick totalt frispel när jag för femte gången, tvärvände och gick tillbaka till matplatsen. Han lockade med godis så jag skulle glömma bort gömstället. Det funkade tills jag tuggat klart, sen gick jag tillbaka.

Mitt i allt kom det ett par tvåbeningar också. Först var jag lite reserverad, men efter att den ena lockat ett tag, så lät jag henne klappa mig. Det var ingen dum idé, hon var en mästerlig klappare och magkliare. Husse stod och skröt om hur gosig och snäll jag var. Så lät det minsann inte för ett par ögonblick sen. *mutter*

Vi avslutade rundan med att sitta på vår parkbänk en stund och njuta av vädret. Husse hade som vanligt med sig godis som han bjöd på. Men det jag tror han gillade mest, det var att det var jag som sprang till bänken och satte mig. På så sätt så visade jag att jag verkligen uppskattar våra stunder tillsammans.

“Tittut husse.”

Efter vår sittstund så drog jag med gubben ett varv till i området. Självklart kunde jag inte låta bli att smaka lite till på maten i gömstället. Men då fick husse nog och fuskade. Han bar mig hem till porten och bönade och bad att vi skulle gå in. Då gav jag upp. Snacka om kränkande.

Så är det ett par bloggarkompisar som blivit lite kränkta också. Det var någon som sa dumma saker på deras blogg, så nu är dom lite ledsna. Värst är att dom inte verkar vilja blogga längre. Så tassa gärna in där och ge en tröstande nosbuff, så dom känner att vi riktiga kompisar, fortfarande finns kvar och uppskattar dom.

Vi känner medlidande och sorg.
Så måste jag jama lite allvar också. En bloggarkompis har gått bort. Han har rest till Regnbågslandet. Vi tar ett farväl av en kompis, men välkomnar att han nu inte längre är sjuk, utan leker hela dagarna i Regnbågslandet. Vila i Frid Aragon. *honnör med svansen*