Trist väder

Tjatade till mig en promenad av husse när han skulle ut och handla. Tyckte liksom att jag också kunde få följa med. Men när vi väl kom ut så satte han kurs mot bilen! Oj så orolig jag blev. Skulle han verkligen göra allvar av sina hot och skicka bort mig? Jag var så rädd att jag bara skakade i tassarna, och när han öppnade bildörren så skrek jag så högt jag kunde.

Mitt jamande måste hörts av halva området, men jag ville inte bli kattnappad. Jag kastade mig på rygg och bönade om nåd. Då visade det sig att vi inte alls skulle åka nånstans, husse skulle bara lämna lite i bilen innan vi gick vidare. Lite pinsamt kändes det allt, jag var ju nästan på väg att börja gråta.

Vi tog en lite annorlunda väg i dag. Jag kände för att utforska nya vägar och gräsmattor. Men efter ett par steg så svängde tassarna av sig själva och plötsligt var vi på vår vanliga väg igen. Där mötte vi en tvåfoting av mindre modell. Eh, barn tror jag dom kallas för. Jag blev helt stel och tittade försiktigt fram bakom husses fötter. Jag litar inte alls på sådana där barn.

Fast hon verkade snäll. När hon åkt vidare på sin cykel, så hörde jag att hon sa att hon aldrig sett en katt i koppel. Det tyckte jag var en väldigt fin vink till husse. Det betyder att alla andra kattbetjänter låter kissarna springa runt fritt. Ska ta upp det på möte med husse vid tillfälle.

Efter en kortare promenad runt en buske, ville jag gå hem igen. Det blåste kallt och så började ramla ner vatten från himlen. Jag ville inte bli vattenkammad igen, så jag bestämde att vi skulle gå in. Där blev det genast genomgång med Snuffe, som körde upp nosen här och var på mig. Kattans buffel till katt. *fnyser*